Hänger du med i ungdomarnas språk?

Ola-O_blogginlägg.png

Del 1
Ola heter jag och har arbetat som Kundansvarig här på Lärarförmedlarna sedan hösten 2013. Innan jag hamnade här arbetade jag som Idrottslärare i 14 år på en grundskola i Solna. Min erfarenhet från skolans värld har jag stor glädje och nytta av i min dagliga dialog med våra kunder. Jag tänkte berätta en kort historia om när jag dragit nytta av mina erfarenheter från en lektion jag hade för några år sedan…

Under min tid som Idrottslärare upplevde jag mig själv som väldigt ungdomlig och uppdaterad på elevernas språkbruk vad det gäller förkortningar, slang och uttryck. Nu, tre år senare med en icke daglig uppdatering av den varan blir jag numera nästan hånad av mina yngre kollegor här på kontoret för att jag inte hänger med i ”tugget”. Lite lagom mossig och inte helt uppdaterad om ni förstår vad jag menar? Under den senaste kvällsaktiviteten när vi på kontoret var ute och åt middag roade sig några av mina yngre kollegor med att förhöra mig i nutidens sms-språk och förkortningar som härstammar från on-linekulturen. Jag hade verkligen, och då menar jag på riktigt, inte en susning vad asg, ql, 7k, BRB eller BCNU m.m. är förkortningar på. Mina kära kollegor påstod i stunden att de skattade MED mig och inte ÅT mig, eller hur? Frågorna fortsatte och plötsligt dök det upp ett minne från förr när en kollega frågade vad 13.37 betyder. LEET! (ELITE) skrek jag till mina kollegors stora förvåning. Hur jag visste det ska jag nu berätta…2BCTND;)

Ha, där fick jag dom till slut tänkte jag och förklarade följande anekdot till mina kollegor som en förklaring gällande 13:37: På skolan, som jag arbetade på, hade vi Idrottslärare ett moment som vi kallade för kondition. Det gick ut på att eleverna skulle springa ca 2 km efter bästa förmåga. Eleverna tacklade just den här utmaningen lite olika. Det fanns elever som älskade att få ett kvitto på deras potentiella syreupptagningsförmåga och det fanns de elever som inte var lika intresserade skulle man kunna säga. Två stycken elever ur den förstnämnda gruppen hade tidigare sprungit sträckan på knappa 9 minuter, vilket får anses som en mycket bra tid (prova gärna själv om du får möjlighet;). Nu stod dom redo på startlinjen och väntade på signalen för att, enligt egen utsago, kapa tiden ytterligare. Efter 10 minuter var de fortfarande utom synhåll och jag började nästan bli lite orolig. Efter ytterligare ett par minuter dyker eleverna upp ungefär 100 meter från mig och mållinjen. Med ett frenetiskt tjatande och högljutt krav ville de att jag skulle påannonsera den pågående tidtagningen. Med risk för deras besvikelse började jag räkna 13.18, 13.19, 13.20 osv. Eleverna valde att passera målsnöret exakt 13.37 och utbrast LEET med det största leendet jag sätt på länge.

Pierre de Coubertin är de moderna olympiska spelens fader. Han sa: ”Det viktigaste är inte att vinna, utan att deltaga”. Kanske var det just så mina tappra elever tänkte när de lufsade in på tiden 13.37 den där vårdagen 2009?
AAMOF så var D1a allt;)

/Ola

By Anonym författare
April 01, 2016

Officestories

0 kommentarer