Har du gråtit inför en klass?

Haroula_blogginlägg_300x300.png

Ärligt talat har jag gråtit vid flera tillfällen av skratt och stolthet framför mina klasser och det är alltid lika härligt att se hur de reagerar. Att kramas av 23 tonåringar är en mäktig känsla i sig. Jag har också gråtit av frustration och ilska, men då alltid i något dammigt lärarrum.

Men vid ett tillfälle grät jag också av sorg! Jag skulle vikariera för en kollega som var sjuk och behövde åka hem. Jag fick ett gäng stenciler i min famn och insåg snabbt att jag inte mindes mycket av mina egna geografilektioner i år 5. Var låg ens dessa berg? Och hur uttalade man namnen? Jag tänkte snabbt ut en plan, klassen skulle få lära mig om det de redan hade läst, och sedan skulle vi gemensamt ta oss igenom materialet. Precis när jag skulle lämna mitt skrivbord får jag ett meddelande om att en släkting gått bort.

Klassen som var van att jag hälsade glatt i korridoren blev mäkta osäkra när jag mumlade hej och såg ut som att jag inte alls ville vara där. De första tio minuterna var som en pina, för mig. För dem måste de ha varit olidliga. Jag var snäsig, irriterad och allt annat än närvarande. Jag bestämde mig då för att berätta vad som hänt och att jag var ledsen. Vi pratade inte mer geografi under resten av lektion. Vi pratade om mor-och farföräldrar som gått bort, hundar som var i djurhimlen och vuxna som försöker hålla masken. Halva klassen grät stundtals och alla kunde relatera till den sorg jag kände.

Väl i personalrummet sprang jag på skolkuratorn och jag minns hur jag förskräckt berättade vad jag orsakat. Hon tittade på mig med en blick som bara en skolkurator kan ge och sa att jag precis lärt klassen hur man sörjer. Och de, de lärde mig att vi vuxna inte behöver hålla masken, inte ens när vi står inför en okänd klass.

/Haroula, f.d. svensklärare 

By Anonym författare
June 01, 2017

Officestories

0 kommentarer